Ludvig ♥

Nu för tiden har jag väldigt svårt att bli kär, eller få känslor för någon. Jag har så mycket högre krav nu, mot vad jag hade innan jag blev mamma. Jag letar heller inte o längtar inte heller direkt efter någon att ha ett förhållande med. Jag klarar mig ganska bra själv och vill verkligen vara säker på att det är rätt om det ska bli något, nån gång.


Men ..
Innan jag blev mamma till Ludde, ganska långt innan det.
Så umgicks jag ganska mycket med en kille, vi var väl mer som vänner. Men ändå så hade han gjort klart för mig att han var "upp över öronen kär i mig", om man nu kan säga så. Men jag bara struntade i det. Han tillhörde inte dom "tuffare" killarna o gör inte det heller idag. Jag var ju som jag skrivit om tidigare ute efter bad boys, som gav mig bekräftelse.

Till slut gav han upp. Efter ett sista försök att få mig att förstå vad jag betydde för honom och åter igen en diss av mig så slutade vi umgås. Hördes bara av över telefon enstaka gånger.
Jag träffade en kille, som jag trodde passade mig och blev idiot kär. Bokstavligt talat.
Han var en stor idiot.

Livet flöt på, sen blev jag gravid o fick min Ludde. Hans liv rullade på och han skaffade flickvän o sådär.
Vi hade våra egna liv och hälsade knappt på varandra när vi möttes längre.


Sen några veckor tillbaka så har jag börjat drömma om honom. Inga speciella handlingar i drömmarna eller så, men han uppenbarar sig gång på gång i mina drömmar.

Häromdagen såg jag honom med sin nya flickvän, som han dessutom är förlovad med.
Då slog det mig att jag betett mig som en stooor nolla.
Trots att det är ett par år sen så kan jag inte låta bli att tänka tanken.
Varför gjorde jag så emot honom.

Jag är oerhört glad över att han har förhållande och är förlovad.
Missförstå mig inte. Jag har inga avsikter överhuvudtaget.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på varför jag gjorde som jag gjorde!
Han var och är en underbar människa.


Ibland är man bra dum, men så är det kanske inte meningen att det ska blir nånting av alla händelser i livet.